Ska man ge upp hoppet på mänskligheten?
Är alla verkligen så själviska som dom framstår?
Finns det folk som tänker på andra än sig själva?

Ja jag vet då inte. Jag vet att det finns undantag. Självfallet.
Men i grund och botten tänker vi väl alla ändå på oss själv? Right?

Jag har i alla fall gett upp hoppet på sann vänskap.
Vad är vänskap?

Jag trodde att sann vänskap innebar att ställa upp för varandra, lyssna på varandra, finnas för varandra i bra och dåliga tider, att lita på varandra och vara ärliga mot varandra.

Men varför är jag alltid den som lyssnar, stöttar, bär upp, hjälper, ringer, ställer upp, fixar, ger, kramar och torkar bort tårarna?

När lyssnade någon på mig senast? När frågade någon mig senast vad Jag vill göra, hur Jag mår?
Jag kan helt ärligt inte komma ihåg när det var.

Jag vet att vänner ibland växer ifrån varandra, men alla? kom igen!

Nu råkar det vara så att jag är lat och otroligt trött efter jobbet i veckorna och sover länge på helgerna.
Så jag har ju mig själv att skylla endel, i know.

Men det jag är riktigt fundersam över är att folk verkar vara korkade. Jag menar, fungerar telefonen bara åt et håll? Från mitt håll? Det är skumt. Jag trodde det gick att ringa mig, jag vet inte. Kanske måste kolla upp det dära.
Någon som kan testa ringa mig och se om det fungerar?? Heh.

Nu ska jag ta några exempel på vänner som plötsligt växer bort, utan förklaring, men ändå med förklaring.

Vi har

E.
Jag öppnade mitt hjärta, mitt hem och min plånbok i flera år.
Vips en dag var personen borta. Packat och dragit. Vart? Jo, till en snubbe hon känt i 2 veckor.
Oj, det var ett år sen, men inte har jag hört något från henne sen dess.
Varför? Jag vet faktiskt inte. Jag fick ingen förklaring, inte ens ett hejdå.
Är det tacken för att man ställer upp och gör ALLT för en person? Ja, tydligen.

B.
Denna person är den som känner och har känt mig bäst. Helt enkelt. Personen och jag har varit så taighta och gjort allt tillsammans.
Personen hamnade i alkohol träsket och nu är det bara alkohol och en specifik pub som gäller (en pub jag avskyr) helg efter helg. Vilket betyder att jag inte får rum i schemat. Det är tragiskt, det är sorgligt, det är hemskt. Personen vägrar bryta sitt mönster med något annat, spelar ingen roll vad man föreslår, det är bara en sak som gäller.

M.
Denna person har jag känt i 23 år. Vi har varit så taighta, så nära, som syskon.
Nu för tiden känner denna person inte mig över huvudtaget, även om denne tror det. Det finns inte rum, det finns inte tid. Personen ska nu ha barn, och jag märkte på en gång när det hände att jag började se mer och mer av dennes rygg. På andra sidan vid dennes ansikte stod de andra vännerna, som redan hade barn och familj och väntade. Dom blev mer intressanta, dom var roligare. Inbjudningarna ekade med sin frånvaro, smsen ekade med sin frånvaro, personen ekar med sin frånvaro. Jag har inte barn, ska inte ha barn, jag har ingen "plus 1" så jag duger inte? Mönstret är tydligt. Jag klandrar henne inte. Jag är en ensamvarg, och kommer så förbli. Men jag trodde inte att det skulle bli såhär. Jag trodde vår relation, vår generation var bättre än så. Här finns inte tid för att träffas, för att göra något, för att prata, för att ringa. Nej nej. Jag vet, personen har fullt upp.
När jag väl träffar denne person så är det aldrig ensamma, utan med resten av världen.
Jag har inte varit ensam med denne person på 1 år. 1 år! Oh ja, jag håller räkningen!.
Det som sårar mig mest är att denna person är den jag minst av alla ville förlora.
För denna person försökte jag verkligen göra allt, jag försökte finnas där när denne behövde det, jag gjorde allt för att visa att allt löser sig, allt blir bra, att jag fanns där och jag tvekade inte att ta tag i att fixa personens problem.



N.
Denne person var också en otroligt nära person, som till och från gick upp i rök och plötsligt varje gång kom tillbaka, efter ett halvår. Om och om igen. När vi hade kontakt var vi så otroligt bra vänner. När vi inte hade kontakt var mitt hjärta krossat.
Denne person är av det motsatta könet, och anledningen till att denne person försvann ut i det tomma intet gång på gång var för att dom gångerna blev denne tillsammans med sin sjukt svartsjuka flickvän, om och om igen. Och för henne fick vi inte vara vänner. Trots att jag till och med försökte bli vän med henne, för allas skull. Om och om igen. Men en flickvän är viktigare än en vän? Med denne person var det jag som bröt kontakten helt, efter ett tag. Då jag tröttnade och insåg att det inte var värt det.
Vad är det med svartsjuka människor? Kan dom bara inte växa in i verkligheten och sluta bete sig som barnungar?


Jag skulle kunna dra en drös av exempel men jag besparar er det :-)

Min poäng är, hur vet man vilka som är ens riktiga vänner, vänner för livet. Och hur vet man vilka som inte är det?
Väljer man sina vänner, eller är vissa av oss bara en tröja som man har ett tag, tycker om ett tag, för att sedan bli omodärn och ivägslängd?

Så känner jag mig ibland, när jag tänker på det, som en tröja.
Snarare en stickad ulltröja med något fult mönster som man plockar fram när mormor är på besök, bara för att man känner att man måste?

Jag är faktiskt trött på att känna så.

Jag disskuterade detta med min mor för ett tag sedan och kom fram till:
I´m better of without.

Jag kanske borde börja om?
Finna nya vänner, nytt folk att umgås med.

Just nu är de enda jag umgås med min mamma och min syster. Patetiskt?
Ja lite.
Nu menar jag inte att dom är patetiska, tvärtom. Dom är underbara!
Men patetiskt att en 23åring bara umgås med sin familj?! Japp.
Men så är det, för nu. Dom räcker för mig, dom ger mig något att göra. Jag behöver inte mer än så just nu.

Nu vet jag att någon av dom jag skrivit om bärgis läser detta och är skitförbannad, eftersom denne inte förstår, tar åt sig och överdriver det hela. Men vet ni (du) vad? Det gör inget. För jag bryr mig inte om sådant längre :-)
Blir man arg för en sådan sak, ja då säger jag igen: I´m better of without. Så kom inte till mig och försök "prata" om det jag skrivit i detta inlägg, för jag kommer inte disskutera det.

Detta inlägg handlar inte om en person (bara för att göra den saken klar). Det handlar om vänner i allmänhet, hur man vet när man ska ge upp, hur man vet vilka som är äkta, hur man vet om man betyder något.

Nej, jag tänker då inte försöka hålla kontakten med mina vänner längre.
Jag har gjort ett val, att vara tyst.
Vill dom mig något får dom höra av sig.

Nu behöver ni läsare inte bli helt till er.
Jag har folk att umgås med, jag är inte ensammast i världen. Jag är inte psyksjuk. Jag är helt normal, men gett upp hoppet på mänskigheten, för nu. :-)

Ensam är stark!
Om man klarar av att vara ensam, då är man grym när man är fler!
Think about that!

För överigt gott folk: Var rädd om era vänner! Visa dom att dom betyder något!
Mitt råd till er:
Lyft telefonen och ring en vän! Fråga hur denne mår och hur dennes dag varit. Lyssna, kommentera, var intresserad. Det vinner du på i längden!
Vänner är otroligt viktiga! I alla fall om dom är äkta! :-)


Och självklart dagens låt:



Puss på er! Nu ska jag bädda rent i sängen så den blir myspysig :D


Tweet



© Melody Wallenrud 2009 www.melodyy.se Sweden