Vad är det som har hänt med vår sjukvård? En gång i tiden var svensk sjukvård modellen för övriga världen. Ett mönster av omsorg och effektivitet.

Det var då det. I dag duggar rapporterna om vanvård och plågade patienter tätt.

Vad beror det på? Det är förvisso inte personalbrist. Det tycks handla om dålig organisation och kommunikationer som inte fungerar varken vågrätt eller lodrätt. Om dålig logistik. Och den som hamnar i kläm är patienten.

Låt mig berätta om Gösta Krantz. Låt mig berätta om Gösta Krantz lidande historia. Om hur Gösta vårdades och torterades till döds av den svenska sjukvården.

En sommardag i juli fick Gösta andnöd och en jourläkare kom hem och gav Gösta en spruta innan han sändes vidare till det Stora Sjukhuset. Sprutan slängde läkaren i en plastpåse bredvid Göstas säng.

Ett par dagar senare var Gösta hemma igen, piggare och mer sugen på livet än på länge. Han hjälpte hustrun Birgit att städa medan planer för sommarresor gjordes upp. Kvar i påsen vid bädden låg sprutan och när Gösta knöt ihop den för att slänga den stack han sig rakt in i handen. Det tog bara några timmar innan handen svullnade upp till sin dubbla storlek. Nu följde en rad kontakter med det Stora Sjukhuset och under tiden spred sig den bakterie, som härrörde sig från den kvarglömde sprutan, i handen. Handen blev obrukbar och gjorde att Gösta inte kunde greppa om sin rullator för att ta sig fram.

Till slut såg man ingen annan utväg än att kapa ett finger.

Sommarens plågor stannade inte vid detta. Snart var Gösta intagen på det Stora Sjukhuset igen, trots sina vilda protester. ”Jag vill inte dit. De har ihjäl mig”, sa han. Hur rätt skulle han inte få.

Efter en tidigare kärlkransoperation hade Gösta problem med ena benet varifrån vener hämtats. Nu tyckte en nitisk och inte påläst sköterska att benet såg svullet ut och tvingade på en smal stödstrumpa trots Göstas protester. Innan hustrun Birgit upptäckte misstaget hade tårna svullnat upp till blodiga klumpar. Snart blev blodtillförseln i benet sämre och sämre.

Ortopeden förordade amputation av tårna. Gösta lades in för ny operation – och vaknade med höger ben amputerat upp till knät.

Någon dag senare flyttade han till ett vårdhem (samma sjukhem som för fem år sedan missade att min far Allan Schulman hade ramlat ur sängen och brutit lårbenet). Första natten på vårdhemmet glömmer personalen att dra upp sänggallret så den nyopererade Gösta ramlar ur sängen, vilket bland annat resulterar i ett djupt jack över ögat, blessyrer på kinden samt att det nyopererade såret går upp. Ingen röntgen för hjärnskakning görs och såret i benet börjar efter några dagar att inflammeras kraftigt.

Tillbaka till det Stora Sjukhuset. Första dagen där ser en hjälplös Gösta hur en främmande person kommer in i hans sal och rotar i hans necessär och tar hans plånbok innehållande tusen kronor och körkort. Det ligger naturligtvis inte inom sjukhusets ansvarsområde, utan det är upp till patienten att låsa in sina värdesaker. Hur nu en nyamputerad patient i svåra plågor ska kunna det?

Benet fortsätter att varas och inflammeras och ännu en bit av benet amputeras.

Hemma i lägenheten planerar Birgit, Göstas kära hustru som han älskar över allt annat på jorden, för hans snara hemkomst. Lägenheten handikappanpassas med ny säng, borttagande av trösklar med mera.

På sjukhuset kapas ännu en bit av Gösta bort. Nya inflammationer som inte penicillinet biter på. Till slut orkar inte Göstas tappra kropp längre utan ger upp. Kvar finns vi sörjande vänner med många obesvarade frågor. Vad hände? Vad gjordes? Och framför allt, vad gjordes inte? Det Stora Sjukhuset besvarar inte sådana frågor utan hänvisar till patientsekretessen.

Tidig morgon den 26 december slutar Gösta Krantz lidande historia. Förhoppningsvis börjar här historien om en sjukvård som blir mer människovärdig och effektiv. I en perfekt värld ska sjukvården förkorta lidandet och förlänga livet. Och inte tvärtom, förlänga lidandet och förkorta livet.